JennyJohanna

NU KÖR VI!



Fast dagtid och inte i pyjamas :) Här smygdricker Johanna .. igen

Jag och Amanda blev fulla och runda ute på Lidingö och fick gå en hel del den natten. Älskart!




Ingen sommar är en sommar utan en grillningskväll som slutar naken utanför pizzerian. Tur jag inte har en chef.
Som inte är min mamma.




Självklart skulle det lekas och klart jag bjuder på mig :) Jag vinner chokladleken och grabbarna blir arga, haha!




Ja som ni ser, full rulle alltid. Hoppas sommaren 2009 blir lika hektisk, även om min Wilma inte är med längre. Hon tar det lugnt nu, det förtjänar hon lilla hjärtat.

Vi ses i vimmlet :)

Jag köpte en bok igår, en vanlig bok. En sådan där man inte stryker under ord och meningar med gröna penna, och man spiller inte kaffe på var tionde sida. Det finns ingen övingsbok till den och ingen ska förhöra mig på innehållet. Jag känner ingen stress för att läsa ut den och om jag så vill kan jag låta den ligga där, under sängen, och samla damm.
Boken heter Dårens dotter och är skriven av Mian Lodalen. Förväntningarna är som alltid höga.
Jag tänkte, att om boken slutar bra, kommer det att gå bra för mig. Om boken slutar dåligt, då får jag tänka om och tänka nytt, hitta nya strategier helt enkelt. Idag blir det läsning. Behöver det för att komma på spår igen..

Det är jag som tagot initiativet till mötet. Han har ett antal historier som är värda att berättas, eller som åtminstonde borde arkiveras i mitt eget minne. Kanske vill jag också något mer. Att han ska träffa mig. Få veta något om vem jag är. Han behöver inte älska mig. Eller ens gilla mig. Bara se mig.

Och igen tappar jag bort mig i skrivandet och läsandet som så många gånger innan. Säg till om jag missar kalkyleringstentan.

Jag har bokat en resa åt mig, jag åker till Florianopolis om två dagar, har bestämt mig för att inte göra kalkyleringstentan - eller något annat. En tanke som kom till mig igår kväll när jag gick hem, och plötsligt fick trevligt norrländskt sällskap en bit på vägen. Vårt samtal ledde till att jag gick hem och bokade en enkelresa, ingen hemresa. Sandstrand, sol, surf och sandsnowboard, here I come. Bikinin är framme och ska börja packa min väska nu.

Nej...tyvärr skojar jag bara. Samtalet ledde till att jag fick bekräftat att norrläningar är söliga i mun och när jag kom hem låg jag och läste i min underbara bok.

Organisationsanalysen väntar på mig.

Här är en låt som jag glömt bort, som var det finaste jag visste när jag var liten.

Det var härligt att ta studenten, kommer ni ihåg våra bilder brudar? Härligt!

Fick en bild på mejlen av tatueringsstudion där jag gjorde min. Den sitter på väggen nu tydligen,  riktigt fin bild men jag vill ha den för mig själv en liten stund till. Sedan får ni se. Om en stund.

What a night! Vilken kväll, vilket vin, vilken öl och vilken dans! Otroligt bra och jag studsade hela kvällen. Vi körde en rundtur här i Kalmar med god uppslutning, riktigt trevligt!

Vi började med småtallrikar och billigt vin på Pipes, öl förväxlades med vin och vitt förväxlades med rött - tur att inte vi själva förväxlades innan vi drog vidare till O'learys. Fotboll stog på schemat, vilket jag sket i och gick på vinet med resten av tjejerna. Man blev varm och go av att sitta nära i soffan och ännu goare av vinet, som senare bbyttes ut till öl och cider. Man måste ju blanda sorter lika friskt som platser! Frida firade kanonresultat på tentan och vi andra bara firade - men lika bra för det! Tjejprat och alkoholintag, vi drog vidare in på Harrys och längre in i dimman. Utanför Harrys var det plötsligt väldigt dimmigt och mina dimmljus var trasiga, så jag vinglade rakt in i en tysk och en letisk och en laholmare. Attans tänkte jag först, här vill inte jag bli kvar resten av kvällen, men ser ni, det blev man! Och det med råge och öl. Folk shotade och hälde cider över sig, folk dansade med mig, mot mig, på mig och nästan under mig. Toan svämmade över och Sara och Maria välte en bänk. Småpratade med folk i baren och skakade fett på dansgolvet och en efter en droppade de av. När jag tittade upp sista gången var det bara jag och Sara kvar - where did the rest go? Jaja, alla klarar inte av en helkväll efter shot och drinkar i baren, Johanna still going strong! Vi bröt upp och letade cyklar, cyklar som gömt sig eller lagt sig ner för att vila.

Upp på larmtorget igen, bara för att konstatera att det var sjukt bra drag fortfarande, så vi satte oss vackert på en bänk, med varsin baguette i handen och började prata med en vacker och romantisk kille. Eller så satte vi oss på en bänk med en nästan nedprutad korv och blev nästan slagna av han jag råkade vara elak i munnen mot, för han var på cyklarna. Njöt av korven som alltid när man är ute och slirar, pratade med folk och ...

... in på Bistro, tappa Sara, hittad av turk och tänka NEJ. Sara kommer och vi går hemåt, trötta och fulla men pratglada och citatglada. Jag har tydligen sagt att jag var lesbisk, eller "om jag inte var det". Haha, ja, vet inte om jag kan stå för det.

Väl hemma lagade jag gröt och la mina kläder i tvätten - otroligt ordningsam ung dam är jag. Vaknade klockan åtta imorse och mådde bra, och mår fortfarande bra. Tur det, för blir tidigt träningspass idag så att jag kan röra mig hemåt Malin sedan och fira av hennes 25 år fyllda.

Hoppas ni mår bra alla mina vänner, det var redigt najs igår - värt att inte plugga kalk en hel dag faktiskt.

Ja, som alla andra i Kalmar vaknade jag av regn. Men det var ett bra regn, när jag cyklade till skolan kunde jag ändå inte sluta le och jag fantiserade att jag hade en sån där gul liten sol över mig, så som dom har på vädret på fyran, har ni sett det? Bem, väl på lektion så kom små moln in och jag somnade nästan...standard och verklighet, normalt och ytterliggare lite standard - Vem bryr sig? Jo, man borde väl.. men han förstörde min soliga dag.

På vägen till skolan satte jag foten i en vattenpöl, alternativet var att krocka med en buss. Så hellre en blöt fot än ingen nytta av min fot alls. Men när jag kom hem var den så kall! Brrrr!!

Bem, tryckte i mig middag och pluggade någon enstaka uppgift, sedan var det dax att dra sig till träningen. Såg inte framemot det så mycket eftersom de har haft en tendens till att strula till det med vem som ska hålla i träningarna nu förtiden. Det var som vanligt, snöra på sig skorna och linda händerna. Fylla vattenflaska i onödan, man hinner ju aldrig dricka ur den. Fixa bort luggen och se till att tandskyddet ligger redo. Efter att ha kört dubbelvänster och diverse saker som vi suger på enligt tränarn var det sparring. Hur kul som helst! Visst, jag går alltid in med viss receio...ehmm..receio är typ respekt. Man blåser inte upp sig när man sparras med folk som har mer rutin på det, men det är alltid kul.

Klart att sjätte ronden, när jag har blodsmak i munnen och mjöksyra i hela kroppen och mitt högerben börjar ge vika under mig, då, då ska jag boxas mot Staffan. Skönt. Toppen. Great. Hej då Johanna. Men det är så underbart... hur trött man än är, är man så skärpt i huvudet. Slappna av i kroppen, men ändå vara beredd. Läser av rörelser och jag försöker se i hans ögon vart han tittar. Alltid. Otroligt vad kroppen är kapabel till, egentligen. Har ni tänkt på det någon gång? Där står jag, framför någon som väger 20 kg muskler mer än mig och det enda jag tänker på är hur han tittar på mig. Vart han tänker få in sina slag.. Upp på tå, jobba, flytta, dansa. Dansa så du dör Johanna! Han sätter så klart en dubbelvänster rakt i nyllet på mig så jag flyger bakåt och sätter mig på huk. Kunde inte annat än att le, vilket också är konstigt. Upp igen. Mina fötter rör sig snabbare än händerna nästan, jag ser slagen innan dom kommer och jag kan itne sluta le. Tre långa minuter senare får jag en svettig bamsekram och ett hejjarop. Satte mig på ringkanten och tog av mig lindorna. Högerbenet skakade och muskeln drog ihop sig, men det struntade jag i. Lindorna är sjöblöta, mitt hår är lockigt och ostyrigt av svett och lite blod har hamnt på tröjärmen. Inget farligt blod, bara sånt där som man ändå inte behöver. Skönt att snöra upp skorna, jag får blåmärken på anklarna ibland. Jag och dom andra småpratade lite, drev med bästa i klassen och sedan gjorde vi flygande italienaren innan avslut. Underbart. Även om jag inte går en lagsport, är vi ett lag. Och tajta. Annars hade man inte kunna mötas i ringen om och om igen. Nu sitter jag här, nyss ätit kvällsmat och gått igenom lite kalkylering. Men jag har huvudet någon annanstans ikväll.

...med hjälp av Internet.

Alla ni som har varit ute och rest, vet hur jobbigt det är att lämna. Vänner, familjer och kanske även någon som är extra speciell. Dagen man ska åka är det alltid lika overkligt och man vet inte var, när, eller hur man ska återse de som står och vinkar hej då igen. För min del, har det alltid kännts som att jag kommer tillbaka till Sverige halv. Och det är bara när jag är hemma med min familj som jag inte känner den där sjuka saknaden. Saudades. Jag saknar platser, dofter, färger, och så klart, människor. Jag kan nog skriva en mindre bok om människor som haft en påverkan på mig, som jag inte sett på flera år, och som jag förmodligen inte kommer att se igen, tyvärr. Många lever kvar i mina tankar, och några få i mitt hjärta.

De människor man möter, på andra sidan jorden, kanske lever de kvar med lite mer vemod än de man möter på närmare avstånd. Det är inte alltid lätt att återse någon som bor på andra sidan jorden, även om hjärta och hjärna redan är där. Kanske alltid kommer att vara där. För min del tycker jag om att sakna mina vänner. Då vet jag att de lever kvar. Men, hur underbart är det inte att höra av en kär vän? Så att minnet friskas upp och man sitter med huvudet i det blå och tänker tillbaka på alla underbara stunder...?

När jag åkte till Brasilien, lämnade jag mycket här i Sverige. Jag lämnade pojkvän och familj, vovve och vänner. Och jag trodde på något naivt vis att jag lämnade sorgen. Sorgen efter pappa och morfar och så många andra. Men, det går tyvärr inte att sätta sig på ett flygplan till sådant, lika lite som det går att inte sakna någon.

Väl i Brasilien började jag med capoeira. Har ju alltid älskat musik och rytmer, svettas och bli skitig. Så, detta passade mig perfekt och jag kort sagt levde capoeira. Till slut såg jag inget konstigt med att stå i brygga och kolla på nyheterna eller gå barfota genom stan med de där skitiga byxorna och sliten tröja. Håret växte sig för vilt och Johanna dansade bort allt som hade med sorg att göra. Friden och lugnet kom med volterna och för varje rytm blev jag aningen gladare.
Människorna var fantastiska, 100% stöttande i allt och vi hade fantastiskt kul ihop - faktiskt alltid.

Efter jul ändrades saker. Jag kom tillbaka efter ett jullov och det var tyst i byggnaden. Mestre Buda var borta, och därmed också den där solen, den där som gör att alla kopplas ihop och att min capoeira var vad den var. Människor började prata illa om andra, träningen var utan levande musik, det spelades från en liten bandspelare och trägolven började rämna. Inget mer dansande. Ingen sa vad som hänt.

Så vi gick hem till honom, jag och en god vän. Han bodde inte kvar längre. Han hade bytt lägenhet - han bodde nu i ett kyffe med springor i dörren där regn och vind blåser in. Inget varmvatten och en säng utan stomme, som fungerade som matbord, stol och soffa också. Kommunen hade bestämt att inte dela ut bidrag till capoeria aktiviteter i staden längre och ingen överlever på den lilla summan vi betalar varje månad för att få vara där. Han kom tillbaka. Tunn och inte lika stark som innan. Inte lika sprudlande och ung i själen. Jag tyckte det var ytterst obehagligt. Men han tog över lektionerna och vi betalade honom ytterliggare - men fortfarande inte tillräckligt. Han var alltid där, så man kunde alltid komma dit och prata, spela musik, eller bara lyssna på honom om man ville. Jag kommer ihåg att jag tyckte så hemskt synd om honom. Efter så många år som gatubarn och svårigheter, förtjänar man inte något bra? Mestre Buda är väldigt skicklig capoeirista.

Men, summan av kardemumman. Jag har inte haft kontakt med någon på capoeiran på tre år. Jag har hört att Buda flyttade kort efter att jag åkte till Sverige, jag kommer ihåg han pratade om det, att han ville därifrån. Jag blev glad för hans skull. Men, så ramlade jag av en slump över ett klipp på Youtube. Och på en gång så kom den där saknaden igen. Jag såg Vera, jag såg Filipa. Den där lilla flickan, Joana, som bjöd mig på hennes dop. Hon var 11 då och så sprudlande.
Såg hennes föräldrar också - men framför allt. Framför allt såg jag José Alexandre dos Prazeres. Mestre Buda i egen hög person. Det värmde otroligt att se att han lever och att han fortfarande kämpar. Rastera na fome.

Det var bara det här jag skulle säga. Att jag återsett en kär vän. Kär vän är kanske fel, nu i efterhand ser jag hur mycket jag såg upp till denna människa och hur han fick ta nästan en förälders roll. Kanske behövde jag det?

har filmjölk i mun.

Blev väckt av en stor stark man i brandgula (hur stavas färgen orange...?) kläder med en spade i handen. Det ska grävas utanför mitt och Pillans place. Kl. 07.00. Jättekul eftersom jag somnade vid två.
Blir jag världspresident någon dag ska jag förbjuda folk att jobba eller gå till skolan innan 09.00.

Sitter med min kaffe nu och skål med fil. Fattigmansfil eftersom allt är slut för att ha i den, men idag är det fredag! Fredag innebär handla det jag vill äta och bara ta det väldig lugnt.. Glo på tv och somna tidigt är alltid skönt tycker jag, speciellt på fredagar.

På min oerhört sexiga och spännande agenda för dagen står tentaplugg hos Mary och sedan case (också kallat jävlaskithelvetescasefan) i skolan tills mitt humör droppar totalt och jag går hem.
Så runt 11.00 är jag hemma igen ;)

Känner mig hjärndöd och känner det där saudades i hela kroppen! Går inte att beskriva, men det sitter där. Så himla fantastiskt duktig på att inte leva här och nu.

En parantes innan jag slänger mig iväg in i studiernas underbara värld,

()
 
Hepa!

Efter en lång dag, har jag landat hemma i min lägenhet. Grannen är ute på fest, så det är lugnt.. Jag var hemma hos Mary och åt kladdkaka, drack te och kollade på Djävulen bär Prada. Riktigt gott, Mary är en hejjare i köket!

Jag gör som jag brukar. Eftersom jag saknar dem redan, och tycker det känns så tomt, så tänkte jag dränka mig i vänner och plugg. Så imorgon ska vi till bibblan. Måste styra tankarna från vissa saker, jag tror kalkylering antingen kommer att hjälpa mig, eller så kommer jag bara fundera mer och mer och mer. Vem har inte lätt att dagdrömma när man har så tråkigt måste framför sig. Dessutom fattas bara en månad till frihet, vilket lätt får mig att strunta i allt, för slutet är så nära. Jag har sällan den där kraften i slutet på racet.

Jag är inte ett dugg sömnig.

Vet ni, ibland tycker jag inte alls om min blogg. Jag kan inte vara jag här känner jag, det blir den rumsrena sidan av Johanna, det där som man kan visa upp. Skriver jag det som står i min dagbok så vet jag inte om jag kan se folk i ögonen efteråt, eftersom de skulle få veta för mycket av mig. Dessutom, det jag känner att jag vill skriva, det som sätter sig som en smörklump i halsen som jag bara vill få ut, det kan jag inte skriva om. Det är sådant som jag försöker tänka bort. Ni vet, ofta kan man känna på sig att man är på väg att tänka någonting, att tankarna flyter iväg åt fel håll? Tror inte jag är själv om att vilja glömma vissa saker. Tyvärr är det ofta så att det är det jag tänker som rinner ut i mina fingertoppar. Det kan handla om sådant andra har gjort, sådant som jag har gjort - eller inte gjort men borde ha. Ofta är det små saker som andra gör, som fastnar i mig, som jag tänker på och inte kan släppa. Alla har vi någon som fastnar lite mer än någon annan. Oavsett om det är vän eller ovän, eller kanske till och med lite mer än vän så lyckas vissa människor att göra ett himla starkt avtryck i mig, på mig, eller hur man säger. En vän som man älskar som beter sig dumt, jag blir arg och säger saker jag inte menar, lillasyster som retar ihjäl mig eller någon som gör mig så glad att jag inte vet vart man ska ta vägen, jag bara skrattar. Känslomänniska som jag är, har jag lätt till både skratt och gråt. Sådant får jag inte ut här..funderar på att sluta skriva.

Ibland känner jag mig som det mest mänskliga som finns. Och vem vill visa att man är det? Ingen. Hur många säger till den som man är kär i, att man faktiskt är kär? Eller att man är arg, eller ledsen, eller så oerhört glad? Alla känner nånting, men få erkänner det. Jag försöker att alltid göra det. Men, senaste tiden har det mest blivit för mig själv.. Jag hade en som jag brukade säga allt till, men världen kom emellan.
Ibland är det lättast att bara gå på.. Ignorera sig själv och bara fokusera på nuet, idag.

Se där, nu har jag skrivit och tänkt och nu är jag less på mig själv.

God natt.

Men här är tv´bilder som jag hann ta. Jag snor Joaos bilder senare. Han har en super duper kamera.

Sitter helt proppmätt efter en lunch med mamma och lillasyster. För er som rör i norra skånes krokar rekommenderar jag lunchen på Strand. Eller snarare olivbröden. Jag kan knappt gå nu så mätt jag är. Vi har suttit och pratat framtid och familjeutökningar och jobb och skvaller. En massa skvaller. Me like.

Det har slutat regnat nu, och mammas kille sitter på taket och ska laga något hål. Tydligen tycker han det är roligt? :)
Det bankar och slås och tvättmaskinen rullar, jag tvättar badrumsmattan. Storstädade imorse efter att jag lämnat av mina underbara på tågstationen i Båstad. Det var så tyst i bilen hem och jag kände mig lite tom inuti, så jag drog på musik för fulla muggar när jag kom hem och sjöng med samtidigt  som jag motionerade både skurhink och damsugare. Tjaffsade med lillasyster och blev arg (i sin vanliga ordning retar lillasyster mig till döds ibland). Nu sitter jag och funderar på kalkylering och jobb - life goes on.
Skulle åkt till Kalmar idag, men saker blir ju aldrig som man tänkt sig, så jag missar tyvärr övningstillfället i skolan.

Det är så tomt nu! Det har varit på så underbart. Vi har garvat så otroligt mycket, tjaffsat och diskuterat, om vartannat. Tillslut fick vi sätta upp regler att inga skämt före 10 och heller inte efter 22 eftersom det blir så hetsigt. Gick ju sådär bra.. :)

Lördagen var vi och solade lite, drack öl och vin och Amanda och hennes pojkvän hade med ost och vindruvor. Vi åt mackor och pratade en massa, sov i solen och drönade bort en hel dag. Robban och Fredrik kom förbi, har inte sett dem på 8 år. Det var...kul att se dem. De såg precis ut som vanligt. Robbans lillebror som är ett år yngre än mig, är en väldigt duktig  boxare, för er som vill veta. De hade med sig dunken (norrlänningar...suck..) och Ana och Maria somnade som två bebisar efter ett par glas. Själv vågade jag inte änns titta på den där vita femliters-dunken, mår illa bara jag ser den. Jag som trodde den var förlegad, utdöd som mammutarna. Men icke sa nicke, där stod den. Full av sprit.

På kvällen käkade vi middag och drack vin hemma hos mig, Amanda kom förbi och sedan somnade vi som smågrisar. Resten av dagarna var vi superturister och jag glömde ibland bort jag var svensk.
Vi var på vasamuseet och slängde oss in i en grupp med portugisiska turister och guide - men Maria skulle snabbt börja skämta och vi blev utslängda ur gruppen. Det gjorde ingenting, vi gick runt själv, brevid gruppen. Men så när vi kom till trädockorna som visar hur det avr på skeppet kunde jag inte låta bli, inte Ana heller. Så vi har säkert 100 bilder med oss i olämpliga positioner med oerhört snygga sjömän. Gjorda i trä.

Vi fick gratis mat från Waynes, tjejen tackade för att vi livat upp kafet och gav oss alla räkmackor och bagutter som blev över när de stängde. De mackorna åt vi upp medans vi dinglade med benen och kollade på solnedgången utanför rosenbad.

Vi var i Göteborg igår, åkte tåg och spårvagn.

Allt som allt så har det varit underbart att umgås med dem igen. Det är alltid helhjärtade skratt och mycket värme, till och med när vi kallar varandra för idioter. Ja, som jag sa så kan det bli hetsigt ibland.
Det är lite tomt nu, jag hoppas jag kommer träffa dem snart igen. Underbara människor. Som jag sagt tidigare så har vi var och en vårt eget bagage, men vi bär gärna varandras också. Att vi som alla kommer från olika platser men träffades i lägenheten i Faro är otroligt. Att vi kan skratta så mycket ihop är ännu mer otroligt.

Nästa gång hoppas vi att Elisabet mår bättre och kan följa med på lite äventyr.

This is the magic happening - med vin såklart :)



Mmmm va gott det ser ut..



Så här såg den ut när den var klar. Innan det blev misshandlad på vägen till Maria.



Min matlåda, jag glömde falaflarna..



Så jag gick hem och fixade till det. :)



Freddelino försöker stoppa sin korv i Stellans öra.



Frida Emma och Maria var på plats och på G ;) Yeah!



Fredde visar hur man använder ketchupen??



Burgare...gott...

Jag vaknade halv åtta i vanlig ordning. Mascaran klumpade ihop mina ögon, så de var svåra att öppna. Hade jag andats med mina ögon ahde jag fått andnöd. Så, det var bara att hoppa in i duschen! Nu håller jag på att tvätta två maskiner med träningskläder och lite jackor. Delvis för att igår innan tentan så spillde jag halv filskålen på min beiga och igår när jag gick hem med min kartong med mat i så tyckte jag det var en bra idé att ta den under armen. Vilket resulterade i vitlöksås på hela jackan.

Vill bara iväg nu! Synd det blir fint väder här i Kalmar..hade jag gillat att njuta lite av. Så här dagen efter tentan.

Gårkvällen och dagen var underbart! Tack Mary för kul fest :) Men att jag är upp nu tyder ju bara på att man inte drack tillräckligt ;)

Vi var som sagt hemma hos Maria på pre-födelsedag, post-tenta fest. Och så klart: Valborgsfirande! Men...ja, hur firar man valborg egentligen? Någon som vet? Haha
Sen gick vi hem till Tina en sväng och där blev jag sittandes i soffan o hade de himla snajsigt, tills jag kom på att alla de jag gick ner med hade stuckit in på Harrys. Så jag drog mig iväg jag med, jag kom in trots jag är för liten. Han tittade på mitt id och sen föste han in mig. Hmm..

Väl inne på Harrys var det dans för fulla muggar. Och sen försökte någon biffig slå ihjäl Rikard så jag stog där mittemellan och försökte dansa bort allt, haha :) Varför är killar så fjantiga? Varför kan de inte bara göra som oss tjejer och ställa sig och böla? Eller skrika bitch på gatan och kasta sina höga klackar?
Det blev tidig avrundning eftersom alla var ganska runda under fötterna (oj inte meningen med ordvits...) Vi gick och köpte pizza, Maria åt inte upp hela sin, vilket bekräftar min pippifågel teori jag har om henne. Hon äter som en pippifågel! Jag och min kompanjon Sara gluffsade ganska bra, med tanke på att man inte ätit på hela dagen typ och dessutom dansat bort alla chips på Harrys. PÅFYLLNING. Jag har lite kvar i min kyl.. :) Frulle.

Näe, nu sk jag hämta min tvätt. Men allt som allt, en härlig kväll, och det var roligt att se Freddelino sova på pizzerian. Haha

Jag lägger upp lite bilder snart.