JennyJohanna

Jag köpte en bok igår, en vanlig bok. En sådan där man inte stryker under ord och meningar med gröna penna, och man spiller inte kaffe på var tionde sida. Det finns ingen övingsbok till den och ingen ska förhöra mig på innehållet. Jag känner ingen stress för att läsa ut den och om jag så vill kan jag låta den ligga där, under sängen, och samla damm.
Boken heter Dårens dotter och är skriven av Mian Lodalen. Förväntningarna är som alltid höga.
Jag tänkte, att om boken slutar bra, kommer det att gå bra för mig. Om boken slutar dåligt, då får jag tänka om och tänka nytt, hitta nya strategier helt enkelt. Idag blir det läsning. Behöver det för att komma på spår igen..

Det är jag som tagot initiativet till mötet. Han har ett antal historier som är värda att berättas, eller som åtminstonde borde arkiveras i mitt eget minne. Kanske vill jag också något mer. Att han ska träffa mig. Få veta något om vem jag är. Han behöver inte älska mig. Eller ens gilla mig. Bara se mig.

Och igen tappar jag bort mig i skrivandet och läsandet som så många gånger innan. Säg till om jag missar kalkyleringstentan.