JennyJohanna

...med hjälp av Internet.

Alla ni som har varit ute och rest, vet hur jobbigt det är att lämna. Vänner, familjer och kanske även någon som är extra speciell. Dagen man ska åka är det alltid lika overkligt och man vet inte var, när, eller hur man ska återse de som står och vinkar hej då igen. För min del, har det alltid kännts som att jag kommer tillbaka till Sverige halv. Och det är bara när jag är hemma med min familj som jag inte känner den där sjuka saknaden. Saudades. Jag saknar platser, dofter, färger, och så klart, människor. Jag kan nog skriva en mindre bok om människor som haft en påverkan på mig, som jag inte sett på flera år, och som jag förmodligen inte kommer att se igen, tyvärr. Många lever kvar i mina tankar, och några få i mitt hjärta.

De människor man möter, på andra sidan jorden, kanske lever de kvar med lite mer vemod än de man möter på närmare avstånd. Det är inte alltid lätt att återse någon som bor på andra sidan jorden, även om hjärta och hjärna redan är där. Kanske alltid kommer att vara där. För min del tycker jag om att sakna mina vänner. Då vet jag att de lever kvar. Men, hur underbart är det inte att höra av en kär vän? Så att minnet friskas upp och man sitter med huvudet i det blå och tänker tillbaka på alla underbara stunder...?

När jag åkte till Brasilien, lämnade jag mycket här i Sverige. Jag lämnade pojkvän och familj, vovve och vänner. Och jag trodde på något naivt vis att jag lämnade sorgen. Sorgen efter pappa och morfar och så många andra. Men, det går tyvärr inte att sätta sig på ett flygplan till sådant, lika lite som det går att inte sakna någon.

Väl i Brasilien började jag med capoeira. Har ju alltid älskat musik och rytmer, svettas och bli skitig. Så, detta passade mig perfekt och jag kort sagt levde capoeira. Till slut såg jag inget konstigt med att stå i brygga och kolla på nyheterna eller gå barfota genom stan med de där skitiga byxorna och sliten tröja. Håret växte sig för vilt och Johanna dansade bort allt som hade med sorg att göra. Friden och lugnet kom med volterna och för varje rytm blev jag aningen gladare.
Människorna var fantastiska, 100% stöttande i allt och vi hade fantastiskt kul ihop - faktiskt alltid.

Efter jul ändrades saker. Jag kom tillbaka efter ett jullov och det var tyst i byggnaden. Mestre Buda var borta, och därmed också den där solen, den där som gör att alla kopplas ihop och att min capoeira var vad den var. Människor började prata illa om andra, träningen var utan levande musik, det spelades från en liten bandspelare och trägolven började rämna. Inget mer dansande. Ingen sa vad som hänt.

Så vi gick hem till honom, jag och en god vän. Han bodde inte kvar längre. Han hade bytt lägenhet - han bodde nu i ett kyffe med springor i dörren där regn och vind blåser in. Inget varmvatten och en säng utan stomme, som fungerade som matbord, stol och soffa också. Kommunen hade bestämt att inte dela ut bidrag till capoeria aktiviteter i staden längre och ingen överlever på den lilla summan vi betalar varje månad för att få vara där. Han kom tillbaka. Tunn och inte lika stark som innan. Inte lika sprudlande och ung i själen. Jag tyckte det var ytterst obehagligt. Men han tog över lektionerna och vi betalade honom ytterliggare - men fortfarande inte tillräckligt. Han var alltid där, så man kunde alltid komma dit och prata, spela musik, eller bara lyssna på honom om man ville. Jag kommer ihåg att jag tyckte så hemskt synd om honom. Efter så många år som gatubarn och svårigheter, förtjänar man inte något bra? Mestre Buda är väldigt skicklig capoeirista.

Men, summan av kardemumman. Jag har inte haft kontakt med någon på capoeiran på tre år. Jag har hört att Buda flyttade kort efter att jag åkte till Sverige, jag kommer ihåg han pratade om det, att han ville därifrån. Jag blev glad för hans skull. Men, så ramlade jag av en slump över ett klipp på Youtube. Och på en gång så kom den där saknaden igen. Jag såg Vera, jag såg Filipa. Den där lilla flickan, Joana, som bjöd mig på hennes dop. Hon var 11 då och så sprudlande.
Såg hennes föräldrar också - men framför allt. Framför allt såg jag José Alexandre dos Prazeres. Mestre Buda i egen hög person. Det värmde otroligt att se att han lever och att han fortfarande kämpar. Rastera na fome.

Det var bara det här jag skulle säga. Att jag återsett en kär vän. Kär vän är kanske fel, nu i efterhand ser jag hur mycket jag såg upp till denna människa och hur han fick ta nästan en förälders roll. Kanske behövde jag det?

har filmjölk i mun.

Blev väckt av en stor stark man i brandgula (hur stavas färgen orange...?) kläder med en spade i handen. Det ska grävas utanför mitt och Pillans place. Kl. 07.00. Jättekul eftersom jag somnade vid två.
Blir jag världspresident någon dag ska jag förbjuda folk att jobba eller gå till skolan innan 09.00.

Sitter med min kaffe nu och skål med fil. Fattigmansfil eftersom allt är slut för att ha i den, men idag är det fredag! Fredag innebär handla det jag vill äta och bara ta det väldig lugnt.. Glo på tv och somna tidigt är alltid skönt tycker jag, speciellt på fredagar.

På min oerhört sexiga och spännande agenda för dagen står tentaplugg hos Mary och sedan case (också kallat jävlaskithelvetescasefan) i skolan tills mitt humör droppar totalt och jag går hem.
Så runt 11.00 är jag hemma igen ;)

Känner mig hjärndöd och känner det där saudades i hela kroppen! Går inte att beskriva, men det sitter där. Så himla fantastiskt duktig på att inte leva här och nu.

En parantes innan jag slänger mig iväg in i studiernas underbara värld,

()
 
Hepa!

Efter en lång dag, har jag landat hemma i min lägenhet. Grannen är ute på fest, så det är lugnt.. Jag var hemma hos Mary och åt kladdkaka, drack te och kollade på Djävulen bär Prada. Riktigt gott, Mary är en hejjare i köket!

Jag gör som jag brukar. Eftersom jag saknar dem redan, och tycker det känns så tomt, så tänkte jag dränka mig i vänner och plugg. Så imorgon ska vi till bibblan. Måste styra tankarna från vissa saker, jag tror kalkylering antingen kommer att hjälpa mig, eller så kommer jag bara fundera mer och mer och mer. Vem har inte lätt att dagdrömma när man har så tråkigt måste framför sig. Dessutom fattas bara en månad till frihet, vilket lätt får mig att strunta i allt, för slutet är så nära. Jag har sällan den där kraften i slutet på racet.

Jag är inte ett dugg sömnig.

Vet ni, ibland tycker jag inte alls om min blogg. Jag kan inte vara jag här känner jag, det blir den rumsrena sidan av Johanna, det där som man kan visa upp. Skriver jag det som står i min dagbok så vet jag inte om jag kan se folk i ögonen efteråt, eftersom de skulle få veta för mycket av mig. Dessutom, det jag känner att jag vill skriva, det som sätter sig som en smörklump i halsen som jag bara vill få ut, det kan jag inte skriva om. Det är sådant som jag försöker tänka bort. Ni vet, ofta kan man känna på sig att man är på väg att tänka någonting, att tankarna flyter iväg åt fel håll? Tror inte jag är själv om att vilja glömma vissa saker. Tyvärr är det ofta så att det är det jag tänker som rinner ut i mina fingertoppar. Det kan handla om sådant andra har gjort, sådant som jag har gjort - eller inte gjort men borde ha. Ofta är det små saker som andra gör, som fastnar i mig, som jag tänker på och inte kan släppa. Alla har vi någon som fastnar lite mer än någon annan. Oavsett om det är vän eller ovän, eller kanske till och med lite mer än vän så lyckas vissa människor att göra ett himla starkt avtryck i mig, på mig, eller hur man säger. En vän som man älskar som beter sig dumt, jag blir arg och säger saker jag inte menar, lillasyster som retar ihjäl mig eller någon som gör mig så glad att jag inte vet vart man ska ta vägen, jag bara skrattar. Känslomänniska som jag är, har jag lätt till både skratt och gråt. Sådant får jag inte ut här..funderar på att sluta skriva.

Ibland känner jag mig som det mest mänskliga som finns. Och vem vill visa att man är det? Ingen. Hur många säger till den som man är kär i, att man faktiskt är kär? Eller att man är arg, eller ledsen, eller så oerhört glad? Alla känner nånting, men få erkänner det. Jag försöker att alltid göra det. Men, senaste tiden har det mest blivit för mig själv.. Jag hade en som jag brukade säga allt till, men världen kom emellan.
Ibland är det lättast att bara gå på.. Ignorera sig själv och bara fokusera på nuet, idag.

Se där, nu har jag skrivit och tänkt och nu är jag less på mig själv.

God natt.

Men här är tv´bilder som jag hann ta. Jag snor Joaos bilder senare. Han har en super duper kamera.

Sitter helt proppmätt efter en lunch med mamma och lillasyster. För er som rör i norra skånes krokar rekommenderar jag lunchen på Strand. Eller snarare olivbröden. Jag kan knappt gå nu så mätt jag är. Vi har suttit och pratat framtid och familjeutökningar och jobb och skvaller. En massa skvaller. Me like.

Det har slutat regnat nu, och mammas kille sitter på taket och ska laga något hål. Tydligen tycker han det är roligt? :)
Det bankar och slås och tvättmaskinen rullar, jag tvättar badrumsmattan. Storstädade imorse efter att jag lämnat av mina underbara på tågstationen i Båstad. Det var så tyst i bilen hem och jag kände mig lite tom inuti, så jag drog på musik för fulla muggar när jag kom hem och sjöng med samtidigt  som jag motionerade både skurhink och damsugare. Tjaffsade med lillasyster och blev arg (i sin vanliga ordning retar lillasyster mig till döds ibland). Nu sitter jag och funderar på kalkylering och jobb - life goes on.
Skulle åkt till Kalmar idag, men saker blir ju aldrig som man tänkt sig, så jag missar tyvärr övningstillfället i skolan.

Det är så tomt nu! Det har varit på så underbart. Vi har garvat så otroligt mycket, tjaffsat och diskuterat, om vartannat. Tillslut fick vi sätta upp regler att inga skämt före 10 och heller inte efter 22 eftersom det blir så hetsigt. Gick ju sådär bra.. :)

Lördagen var vi och solade lite, drack öl och vin och Amanda och hennes pojkvän hade med ost och vindruvor. Vi åt mackor och pratade en massa, sov i solen och drönade bort en hel dag. Robban och Fredrik kom förbi, har inte sett dem på 8 år. Det var...kul att se dem. De såg precis ut som vanligt. Robbans lillebror som är ett år yngre än mig, är en väldigt duktig  boxare, för er som vill veta. De hade med sig dunken (norrlänningar...suck..) och Ana och Maria somnade som två bebisar efter ett par glas. Själv vågade jag inte änns titta på den där vita femliters-dunken, mår illa bara jag ser den. Jag som trodde den var förlegad, utdöd som mammutarna. Men icke sa nicke, där stod den. Full av sprit.

På kvällen käkade vi middag och drack vin hemma hos mig, Amanda kom förbi och sedan somnade vi som smågrisar. Resten av dagarna var vi superturister och jag glömde ibland bort jag var svensk.
Vi var på vasamuseet och slängde oss in i en grupp med portugisiska turister och guide - men Maria skulle snabbt börja skämta och vi blev utslängda ur gruppen. Det gjorde ingenting, vi gick runt själv, brevid gruppen. Men så när vi kom till trädockorna som visar hur det avr på skeppet kunde jag inte låta bli, inte Ana heller. Så vi har säkert 100 bilder med oss i olämpliga positioner med oerhört snygga sjömän. Gjorda i trä.

Vi fick gratis mat från Waynes, tjejen tackade för att vi livat upp kafet och gav oss alla räkmackor och bagutter som blev över när de stängde. De mackorna åt vi upp medans vi dinglade med benen och kollade på solnedgången utanför rosenbad.

Vi var i Göteborg igår, åkte tåg och spårvagn.

Allt som allt så har det varit underbart att umgås med dem igen. Det är alltid helhjärtade skratt och mycket värme, till och med när vi kallar varandra för idioter. Ja, som jag sa så kan det bli hetsigt ibland.
Det är lite tomt nu, jag hoppas jag kommer träffa dem snart igen. Underbara människor. Som jag sagt tidigare så har vi var och en vårt eget bagage, men vi bär gärna varandras också. Att vi som alla kommer från olika platser men träffades i lägenheten i Faro är otroligt. Att vi kan skratta så mycket ihop är ännu mer otroligt.

Nästa gång hoppas vi att Elisabet mår bättre och kan följa med på lite äventyr.