Hur har din dag varit?
Ja, som alla andra i Kalmar vaknade jag av regn. Men det var ett bra regn, när jag cyklade till skolan kunde jag ändå inte sluta le och jag fantiserade att jag hade en sån där gul liten sol över mig, så som dom har på vädret på fyran, har ni sett det? Bem, väl på lektion så kom små moln in och jag somnade nästan...standard och verklighet, normalt och ytterliggare lite standard - Vem bryr sig? Jo, man borde väl.. men han förstörde min soliga dag.
På vägen till skolan satte jag foten i en vattenpöl, alternativet var att krocka med en buss. Så hellre en blöt fot än ingen nytta av min fot alls. Men när jag kom hem var den så kall! Brrrr!!
Bem, tryckte i mig middag och pluggade någon enstaka uppgift, sedan var det dax att dra sig till träningen. Såg inte framemot det så mycket eftersom de har haft en tendens till att strula till det med vem som ska hålla i träningarna nu förtiden. Det var som vanligt, snöra på sig skorna och linda händerna. Fylla vattenflaska i onödan, man hinner ju aldrig dricka ur den. Fixa bort luggen och se till att tandskyddet ligger redo. Efter att ha kört dubbelvänster och diverse saker som vi suger på enligt tränarn var det sparring. Hur kul som helst! Visst, jag går alltid in med viss receio...ehmm..receio är typ respekt. Man blåser inte upp sig när man sparras med folk som har mer rutin på det, men det är alltid kul.
Klart att sjätte ronden, när jag har blodsmak i munnen och mjöksyra i hela kroppen och mitt högerben börjar ge vika under mig, då, då ska jag boxas mot Staffan. Skönt. Toppen. Great. Hej då Johanna. Men det är så underbart... hur trött man än är, är man så skärpt i huvudet. Slappna av i kroppen, men ändå vara beredd. Läser av rörelser och jag försöker se i hans ögon vart han tittar. Alltid. Otroligt vad kroppen är kapabel till, egentligen. Har ni tänkt på det någon gång? Där står jag, framför någon som väger 20 kg muskler mer än mig och det enda jag tänker på är hur han tittar på mig. Vart han tänker få in sina slag.. Upp på tå, jobba, flytta, dansa. Dansa så du dör Johanna! Han sätter så klart en dubbelvänster rakt i nyllet på mig så jag flyger bakåt och sätter mig på huk. Kunde inte annat än att le, vilket också är konstigt. Upp igen. Mina fötter rör sig snabbare än händerna nästan, jag ser slagen innan dom kommer och jag kan itne sluta le. Tre långa minuter senare får jag en svettig bamsekram och ett hejjarop. Satte mig på ringkanten och tog av mig lindorna. Högerbenet skakade och muskeln drog ihop sig, men det struntade jag i. Lindorna är sjöblöta, mitt hår är lockigt och ostyrigt av svett och lite blod har hamnt på tröjärmen. Inget farligt blod, bara sånt där som man ändå inte behöver. Skönt att snöra upp skorna, jag får blåmärken på anklarna ibland. Jag och dom andra småpratade lite, drev med bästa i klassen och sedan gjorde vi flygande italienaren innan avslut. Underbart. Även om jag inte går en lagsport, är vi ett lag. Och tajta. Annars hade man inte kunna mötas i ringen om och om igen. Nu sitter jag här, nyss ätit kvällsmat och gått igenom lite kalkylering. Men jag har huvudet någon annanstans ikväll.
På vägen till skolan satte jag foten i en vattenpöl, alternativet var att krocka med en buss. Så hellre en blöt fot än ingen nytta av min fot alls. Men när jag kom hem var den så kall! Brrrr!!
Bem, tryckte i mig middag och pluggade någon enstaka uppgift, sedan var det dax att dra sig till träningen. Såg inte framemot det så mycket eftersom de har haft en tendens till att strula till det med vem som ska hålla i träningarna nu förtiden. Det var som vanligt, snöra på sig skorna och linda händerna. Fylla vattenflaska i onödan, man hinner ju aldrig dricka ur den. Fixa bort luggen och se till att tandskyddet ligger redo. Efter att ha kört dubbelvänster och diverse saker som vi suger på enligt tränarn var det sparring. Hur kul som helst! Visst, jag går alltid in med viss receio...ehmm..receio är typ respekt. Man blåser inte upp sig när man sparras med folk som har mer rutin på det, men det är alltid kul.
Klart att sjätte ronden, när jag har blodsmak i munnen och mjöksyra i hela kroppen och mitt högerben börjar ge vika under mig, då, då ska jag boxas mot Staffan. Skönt. Toppen. Great. Hej då Johanna. Men det är så underbart... hur trött man än är, är man så skärpt i huvudet. Slappna av i kroppen, men ändå vara beredd. Läser av rörelser och jag försöker se i hans ögon vart han tittar. Alltid. Otroligt vad kroppen är kapabel till, egentligen. Har ni tänkt på det någon gång? Där står jag, framför någon som väger 20 kg muskler mer än mig och det enda jag tänker på är hur han tittar på mig. Vart han tänker få in sina slag.. Upp på tå, jobba, flytta, dansa. Dansa så du dör Johanna! Han sätter så klart en dubbelvänster rakt i nyllet på mig så jag flyger bakåt och sätter mig på huk. Kunde inte annat än att le, vilket också är konstigt. Upp igen. Mina fötter rör sig snabbare än händerna nästan, jag ser slagen innan dom kommer och jag kan itne sluta le. Tre långa minuter senare får jag en svettig bamsekram och ett hejjarop. Satte mig på ringkanten och tog av mig lindorna. Högerbenet skakade och muskeln drog ihop sig, men det struntade jag i. Lindorna är sjöblöta, mitt hår är lockigt och ostyrigt av svett och lite blod har hamnt på tröjärmen. Inget farligt blod, bara sånt där som man ändå inte behöver. Skönt att snöra upp skorna, jag får blåmärken på anklarna ibland. Jag och dom andra småpratade lite, drev med bästa i klassen och sedan gjorde vi flygande italienaren innan avslut. Underbart. Även om jag inte går en lagsport, är vi ett lag. Och tajta. Annars hade man inte kunna mötas i ringen om och om igen. Nu sitter jag här, nyss ätit kvällsmat och gått igenom lite kalkylering. Men jag har huvudet någon annanstans ikväll.
Johanna börjar tävla i höst.
Kommentarer
Trackback
