Guldkorn i sandlådan


En garderob full med gamla kläder, fotomappar på datorn full med festbilder och suddiga lördagsnätter och en winamp med en massa låtar som man inte tycker om.

Men - så hittar man det där som man bara älskar så mycket, skräpandes bland all gråsten. Min blå klänning, några bilder från underbara tider i mitt liv och dom där låtarna som får ens hjärta att slå dubbla slag. Gammalt som nytt, de där sakerna som man älskar extra mycket och som man alltid är extra rädd om gör mig så glad.

Likadant med vänner. 250 vänner på facebook - tror ni alla är nära vänner, eller änns sådana jag kan säga att jag känner? Nej. De jag verkligen känner kan jag räkna på mina fingrar. De jag bryr mig om får jag nog använda tårna också för att kunna räkna. Men de sticker ut. Och även utan all teknisk hjälp hade jag hållt kontakten med dem, även om det är en hel värld emellan. Många av oss går igenom mindre roliga, ibland riktigt sorgliga saker, och då lär man sig att se de där guldkornen. De glimmar extra starkt för oss då. Man måste bara lära sig att se dem.

De där små sakerna som finns mitt i röran, mitt i allt kaos och alla gamla samlade saker - det är de som är viktiga för mig.

Dagen idag är ett guldkorn i en sandlåda. Solen skiner och himlen är blå, för en gångs skull. Jag ska försöka ta mig tid till en promenad.. Har en hel del plugg att göra, som alla andra studenter. Orkar inte träna idag, min kropp säger ifrån ibland och då måste jag lyssna.

Idag är det jag och Paolo Nutini. Han är ett guldkorn i min winamp.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0