Hemma..

Efter en lång dag, har jag landat hemma i min lägenhet. Grannen är ute på fest, så det är lugnt.. Jag var hemma hos Mary och åt kladdkaka, drack te och kollade på Djävulen bär Prada. Riktigt gott, Mary är en hejjare i köket!

Jag gör som jag brukar. Eftersom jag saknar dem redan, och tycker det känns så tomt, så tänkte jag dränka mig i vänner och plugg. Så imorgon ska vi till bibblan. Måste styra tankarna från vissa saker, jag tror kalkylering antingen kommer att hjälpa mig, eller så kommer jag bara fundera mer och mer och mer. Vem har inte lätt att dagdrömma när man har så tråkigt måste framför sig. Dessutom fattas bara en månad till frihet, vilket lätt får mig att strunta i allt, för slutet är så nära. Jag har sällan den där kraften i slutet på racet.

Jag är inte ett dugg sömnig.

Vet ni, ibland tycker jag inte alls om min blogg. Jag kan inte vara jag här känner jag, det blir den rumsrena sidan av Johanna, det där som man kan visa upp. Skriver jag det som står i min dagbok så vet jag inte om jag kan se folk i ögonen efteråt, eftersom de skulle få veta för mycket av mig. Dessutom, det jag känner att jag vill skriva, det som sätter sig som en smörklump i halsen som jag bara vill få ut, det kan jag inte skriva om. Det är sådant som jag försöker tänka bort. Ni vet, ofta kan man känna på sig att man är på väg att tänka någonting, att tankarna flyter iväg åt fel håll? Tror inte jag är själv om att vilja glömma vissa saker. Tyvärr är det ofta så att det är det jag tänker som rinner ut i mina fingertoppar. Det kan handla om sådant andra har gjort, sådant som jag har gjort - eller inte gjort men borde ha. Ofta är det små saker som andra gör, som fastnar i mig, som jag tänker på och inte kan släppa. Alla har vi någon som fastnar lite mer än någon annan. Oavsett om det är vän eller ovän, eller kanske till och med lite mer än vän så lyckas vissa människor att göra ett himla starkt avtryck i mig, på mig, eller hur man säger. En vän som man älskar som beter sig dumt, jag blir arg och säger saker jag inte menar, lillasyster som retar ihjäl mig eller någon som gör mig så glad att jag inte vet vart man ska ta vägen, jag bara skrattar. Känslomänniska som jag är, har jag lätt till både skratt och gråt. Sådant får jag inte ut här..funderar på att sluta skriva.

Ibland känner jag mig som det mest mänskliga som finns. Och vem vill visa att man är det? Ingen. Hur många säger till den som man är kär i, att man faktiskt är kär? Eller att man är arg, eller ledsen, eller så oerhört glad? Alla känner nånting, men få erkänner det. Jag försöker att alltid göra det. Men, senaste tiden har det mest blivit för mig själv.. Jag hade en som jag brukade säga allt till, men världen kom emellan.
Ibland är det lättast att bara gå på.. Ignorera sig själv och bara fokusera på nuet, idag.

Se där, nu har jag skrivit och tänkt och nu är jag less på mig själv.

God natt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0