Avstånden krymper

...med hjälp av Internet.

Alla ni som har varit ute och rest, vet hur jobbigt det är att lämna. Vänner, familjer och kanske även någon som är extra speciell. Dagen man ska åka är det alltid lika overkligt och man vet inte var, när, eller hur man ska återse de som står och vinkar hej då igen. För min del, har det alltid kännts som att jag kommer tillbaka till Sverige halv. Och det är bara när jag är hemma med min familj som jag inte känner den där sjuka saknaden. Saudades. Jag saknar platser, dofter, färger, och så klart, människor. Jag kan nog skriva en mindre bok om människor som haft en påverkan på mig, som jag inte sett på flera år, och som jag förmodligen inte kommer att se igen, tyvärr. Många lever kvar i mina tankar, och några få i mitt hjärta.

De människor man möter, på andra sidan jorden, kanske lever de kvar med lite mer vemod än de man möter på närmare avstånd. Det är inte alltid lätt att återse någon som bor på andra sidan jorden, även om hjärta och hjärna redan är där. Kanske alltid kommer att vara där. För min del tycker jag om att sakna mina vänner. Då vet jag att de lever kvar. Men, hur underbart är det inte att höra av en kär vän? Så att minnet friskas upp och man sitter med huvudet i det blå och tänker tillbaka på alla underbara stunder...?

När jag åkte till Brasilien, lämnade jag mycket här i Sverige. Jag lämnade pojkvän och familj, vovve och vänner. Och jag trodde på något naivt vis att jag lämnade sorgen. Sorgen efter pappa och morfar och så många andra. Men, det går tyvärr inte att sätta sig på ett flygplan till sådant, lika lite som det går att inte sakna någon.

Väl i Brasilien började jag med capoeira. Har ju alltid älskat musik och rytmer, svettas och bli skitig. Så, detta passade mig perfekt och jag kort sagt levde capoeira. Till slut såg jag inget konstigt med att stå i brygga och kolla på nyheterna eller gå barfota genom stan med de där skitiga byxorna och sliten tröja. Håret växte sig för vilt och Johanna dansade bort allt som hade med sorg att göra. Friden och lugnet kom med volterna och för varje rytm blev jag aningen gladare.
Människorna var fantastiska, 100% stöttande i allt och vi hade fantastiskt kul ihop - faktiskt alltid.

Efter jul ändrades saker. Jag kom tillbaka efter ett jullov och det var tyst i byggnaden. Mestre Buda var borta, och därmed också den där solen, den där som gör att alla kopplas ihop och att min capoeira var vad den var. Människor började prata illa om andra, träningen var utan levande musik, det spelades från en liten bandspelare och trägolven började rämna. Inget mer dansande. Ingen sa vad som hänt.

Så vi gick hem till honom, jag och en god vän. Han bodde inte kvar längre. Han hade bytt lägenhet - han bodde nu i ett kyffe med springor i dörren där regn och vind blåser in. Inget varmvatten och en säng utan stomme, som fungerade som matbord, stol och soffa också. Kommunen hade bestämt att inte dela ut bidrag till capoeria aktiviteter i staden längre och ingen överlever på den lilla summan vi betalar varje månad för att få vara där. Han kom tillbaka. Tunn och inte lika stark som innan. Inte lika sprudlande och ung i själen. Jag tyckte det var ytterst obehagligt. Men han tog över lektionerna och vi betalade honom ytterliggare - men fortfarande inte tillräckligt. Han var alltid där, så man kunde alltid komma dit och prata, spela musik, eller bara lyssna på honom om man ville. Jag kommer ihåg att jag tyckte så hemskt synd om honom. Efter så många år som gatubarn och svårigheter, förtjänar man inte något bra? Mestre Buda är väldigt skicklig capoeirista.

Men, summan av kardemumman. Jag har inte haft kontakt med någon på capoeiran på tre år. Jag har hört att Buda flyttade kort efter att jag åkte till Sverige, jag kommer ihåg han pratade om det, att han ville därifrån. Jag blev glad för hans skull. Men, så ramlade jag av en slump över ett klipp på Youtube. Och på en gång så kom den där saknaden igen. Jag såg Vera, jag såg Filipa. Den där lilla flickan, Joana, som bjöd mig på hennes dop. Hon var 11 då och så sprudlande.
Såg hennes föräldrar också - men framför allt. Framför allt såg jag José Alexandre dos Prazeres. Mestre Buda i egen hög person. Det värmde otroligt att se att han lever och att han fortfarande kämpar. Rastera na fome.

Det var bara det här jag skulle säga. Att jag återsett en kär vän. Kär vän är kanske fel, nu i efterhand ser jag hur mycket jag såg upp till denna människa och hur han fick ta nästan en förälders roll. Kanske behövde jag det?




Rastera na fome

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0