Jag är jag
Deras arbete var inte bra. Men hur bra var mitt? Det är inte sopat framför min dörr och jag kastar en massa sten. Har jag någon rätt att komma med konstruktiv kritik?
Hur ofta kritiserar man inte andra, utan att tänka på hur man själv ser ut i andras ögon? Kanske jag själv som är måltavla för all kritik som jag spottar ur mig. Jag kanske borde ställa mig framfören spegel och prata? Ge mig själv lite konstruktiv kritik och feed-back? Ofta är man väldigt negativ då man talar om sig själv, att man aldrig förstår något, att alla andra gör mycket bättre och att man är så ful i håret - detta är inte konstruktiv kritik.
Jag tycker att jag har en ganska bra syn på mig själv. Jag vet när jag är lite dum i huvudet och jag vet när jag är så himla jobbig att man kan slänga mig ut genom fönstret. Jag vet när jag presterar dåligt och jag vet hur jag beter mig när jag är arg och besviken. Jag vet precis vilka som får mig att agera så här också.
Även fast jag vet detta, gör jag inget för att bättra det. Kanske för att det är jag? Jag kanske inte vill vara så snäll och rar hela tiden? Jag brukar säga till mig själv: Nej Johanna! Varför säger du så? Och ska du verkligen skriva så? Det passar inte in i syftet. Ofta lyssnar jag på mig själv och ibland inte alls. Hur många gånger har man inte sagt åt sig att hålla käften? Jag tror på något vis att det jag kritiserar hos andra, är det som jag själv avundar och saknar - till en viss del. Jag har vänner som är för påstridiga, för utseendefixerade, för slarviga, för organiserade, för estetiska och för akademiska. För sociala, för asociala, för snälla, för arga och för mesiga. Jag ser mina vänner som ett komplement till mig. Där jag brister, fyller de i.
...och jag hoppas jag inte sårar någon. Som alla andra är jag bara mänsklig. Precis som du. Jag är gjord av kött och blod och har ett hjärta och en själ.
Våra erfarenheter och åsikter skiljer sig, men in the end of the day..
Kommentarer
Trackback
